HJÄRNBLÖDNING

-Yes! This will be perfect on my mother!
Jag och familjen står i en souvenirbutik i Tallinn och tittar på en yllekofta att köpa till mor som tack för hundvakt och gåva. Hennes favoritgodis (gröna kulor) är redan inhandlat på vårt kryssningsfartyg.

Den är lagom elegant med svart botten, gröna blad (hennes favoritfärg) och mörkröda rosor. Kort och lite för kort för mina armar vilket betyder perfekt åt min mor.

– She would love this! Utropar jag förtjust till expediten. She loves green and flowers, she is a gardener pladdrar jag på.
82 years old!

– Ah! She is old lady with a young mind inflikar expediten.

Fredag 29 juli

Något drar och jag vill ut till mor så fort vi kommit hem.

Det blir jag och äldsta sonen som åker ut.

En halv kilometer från barndomshemmet möter vi vår hund Dizel galopperandes mot oss. Något är riktigt fel. Riktigt riktigt fel.

Hemma hittar jag mor på golvet. Våra 30 minuter tillsammans på golvet innan ambulansen kommer är mina och mammas.
————-

Hjärnblödning konstaterar läkare efter olidligt många timmars väntan på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

————-

Lördag 30 juli

Vi får beskedet av den kvinnliga överläkaren i hijab som kyligt berättar att chansen att lilla mor överlever är i stort sett obefintlig. Blödningen är 6 cm stor och när blödningen levra sig kommer den öka trycket i hjärnan så att trycket blir för hårt så att hon kommer att bli trött, medvetslös och tillslut dö.
Hon har i samråd med neurokirurgen har de beslutat att inga upplivningsförsök kommer att ske. Ingen respirator ingen hjärt/lungräddning…
Tårar rinner i tysthet och det finns bara en väg att gå för mor.

Hon är medtagen, vaknar upp och ler, ler med samma leende som ett litet barn med tindrande ögon. Kan säga ja och nej.
När barnbarns barnet V kommer lyser hon upp och får fram ett hejhej! Likaså när hon får syn på svärsonen. Ett fantastiskt framsteg. När vi går är hon så trött och jag säger hejdå, adjö och berättar att jag älskar henne, och att det är OK att gå till far om hon vill….
Fruktansvärt att lämna med all ovisshet och sorg.

Lång färds natt mot dag. Inga samtal från sjukhuset.

Söndag 31 juli
Vi kommer till sjukhuset på morgonen och jag har ställt in mig på att hitta en medvetslös mor i sämre skick än igår på väg mot det oundvikliga.
Kikar in i salen och ser att sängens fotdel är ställd neråt, kommer in och ser henne i den vackraste av blå med vitt mönster av alla sjukhusrockar. På sängbordet står en tom grötskål, droppen är borttagen och mor skiner upp i ett leende.

Vi står bara och stirrar. Vad har hänt? Sköterskan säger själv att det har gått så fort och tror knappt att det är sant.

Vi har yngsta sonen med oss och en vit nyplockad ros från vår trädgård. Hon ser lystet på den med ett leende och tar den i den vänstra handen och flyttar den över den högra och snurrar och plockar med den… Vi förundras över att högerhanden fungerar!!!
Jag kikar på hennes fötter och killar och masserar hennes högra “lama” fot som hon viftar med….

Mor pratar fåordigt och upprepar ibland det man säger men “flyter iväg” någon annanstans mellan varven. Helt naturligt eftersom hjärnskadan är på vänstra sidan av hjärnan och afasi och en lam högerdel går hand i hand.

När vi går så upprepar hon mitt hejdå. Jag går men med svägerska går sist och kikar in men hon tittar inte efter oss….

Måndag 1 augusti
Jag och maken åker in på eftermiddagen och möts av en sovandes nybadad liten mor. En sköterska har tagit sig tiden att flätat hennes silvergrå hår ♥
Jag väcker henne försiktigt och hon ler och som igår är hon som piggast och mest pratglad i början.
Hon tittar och ler uppskattat på den lilla blombuketten med dahlia, chokladblommor, nejlika och luktärt jag plockat från trädgården.
-Fina!
Hon har badat och är lite bekymrad över sin klocka som de tog av. Niklas går och får tag på den och hennes min när hon får den på armen är obetalbar. Nöjd.
Vi talar med en läkare som tycker att mor repat sig ofantligt fort efter att han läst de dystra utlåtandet från i lördags och det beskedet vi fick.
Jag undrar om det kan finnas risk för ytterligare hjärnblödningar men nej det tycks inte finnas risk för detta. Jag frågar försiktigt om det kan komma bakslag och hon kan bli sämre än idag men nej, visst man kan ha “sämre dagar” men nej.
För mig är detta en gåva att få ha mor vid detta tillstånd just nu att hon förstår vad man säger till en viss mån och kan tala redan nu och att förlamningen på höger sidan har släppt. Hon blir inte sämre.
Vi frågar de frågor vi frågat hela tiden om hon har ont, – Nej!
Om hon undrar över något – Nej inget särskilt.
Vad tänker du på? Inget!
Jag frågar om hon minns hur hon hamnade här men nej.
Kontroll ska göras och jag och maken går ut till dagrummet. Efter en stund kommer en sköterska och rullar in mor i en rullstol till oss. Jag skakar bara på huvudet och säger högt och förundrat
– Men kommer du här?
Jag tar fram en trädgårdstidning och vi kikar på pelargoner, hon ler tar tag i tidningen själv med vänster hand och försöker bläddra.
Sedan övergår vi till Svensk DAM tidning och kollar på kungaparet med familj
-Många! Säger hon när hon tittar på deras familjefoton.
När vi är klara med tidningen säger hon
-Nu går vi!
En sköterska hörsammar och säger att det är dags för middag snart och vill hon inte äta den här?
Jag frågar, äta här i dagrummet eller på rummet?
-På rummet svara mor och vi skjutsar henne tillbaka. Efter en kort stund kommer vårt allas lyckopillar Valentin med bägge döttrarna.
Mor ler som aldrig förr när hon få se den lille med de finaste guldlockarna.

Vi kramas hejdå vi ses imorgon och hon följer oss ut med blicken med ett leende.

Tisdag 2 & Onsdag 3 augusti

Mamma är trött. På måndagen berättar hon att hon ätit morotssoppa till lunch och frågar om min tvillingbrors renovering av köket. Sedan sover hon. Ett steg tillbaka.

Idag onsdag två steg tillbaka, tröttare än tröttast. Troligtvis för många besökare och en logoped som besökt henne. Min bror ringer på kvällen och berättar att hon sitter upp i dagrummet och får smörgås och kaffe på kvällen. Gladde mig ofantligt ♥ Det är en bergochdalbana utan dess like.

Dagens bukett från trädgården är luktärt, sommarljus, blommande oregano och äggskalspelargon.

Mor lilla mor har alltid varit så stark. De senaste åren efter fars bortgång 120612 så har vi kommit varandra jättenära och blivit de bästa vänner som delar allt och en lunch samt en riktig god fika varje vecka. Allra minst på Upplandsblomman som ni vet som följer mig…..

Jag är så tacksam för att mor hämtar sig så fort mot alla odds.
Fortfarande är jag mitt uppe i en bergochdalbana som jag kastades in i i fredagseftermiddag…
Men, så evinnerligt tacksam att få ha mor med och hos mig ett tag till ♥