MOR & 31 ASJOBBIGA KM
Veckan som varit har varit en bergochdalbana utan dess like. Efter vår semestertripp så är jag helt dagvill t o m timvill. Många besök hos mor på strokeavdelningen och med två “dödsbesked” att det är nära så är man inte så jäkla kaxig.
Tar dagen som den kommer och efter mammas status. Dag & natt deluxe.
Igår en bra dag för mor trots att läkaren som ringde i lördags att det var dystert och det är bara att invänta ett telefonsamtal…..
För att igår vändas till en fin med en mamma som åter igen pratar efter en hel vecka i dvala och en massa komplikationer….
Det ÄR fruktansvärt jobbigt med all oro och sorg.
Men, som mina fina bröder säger att livet får inte stanna av (även om jag tvärnitar och slutar med allt).
Så med det fina minnet alla leende och hennes två ord “svart tröja” som hon sa om den jag hade på mig så stoppade jag ned detta i min ryggsäck och tog med mig maken på vår tremilare. Jag trodde att det skulle bli “som vanligt” och med en lugn och harmonisk löpning hamna hemma efter en si och så där 3:30 som jag gjorde HÄR och HÄR.
Men icke efter de första stegen trodde jag att jag skulle kollapsa. Pulsen var hög och andningen var katastrofal. Kändes som ansträngningsastma med sugrör att andas genom. Jag envisades på och sprang 5 km men då var det bara att börja promenera mellan lunkningarna.
Vi hade bestämt oss att springa landsväg till vackra Hargs bruk och sedan vidare ner mot Hargshamn. En sträcka vi inte sprungit förut. Enkel resa är det ca 16 km.
Gick väl an men min puls låg högt, antar att det är stressen och oron som gör detta. Själv hade jag ställt in mig på att fixa detta. Så det blev ett lugnt tempo med promenader emellanåt.
När vi vände retur som bestämde vi oss för att springa längst tågrälsen som inte trafikeras så ofta längre. Jag sätter mig ned för att stretcha och tar ett parkliv och faller pladask mot de hårda och vassa stenarna. Skrapar upp högra knät ordentligt men ingenting annat skadas. Jag blir förbannad och ledsen men samtidigt skärpt i min lilla lulliga hjärna.
Fortsätter hemåt men är riktigt trött. Nästan 31,5 km fick vi ihop och det blev ett nytt distansrekord för maken.
Vid Hargs bruk finns det lamadjur.
Herrgården.
Hamnen i Hargshamn.
Järnboden.
Maken ♥ (äter saltlakrits)
Ni får ursäkta min frånvaro. Har ingen lust att hitta på recept eller laga mat alls! Inte träna eller inspirera. Men jag har fixat ihop några inlägg åt er så att ni inte ledsnar på min frånvaro. Vi var ju faktiskt på en liten trevlig semestertripp innan helvetet bröt lös. Båtveckan i Öregrund var vi på för jag hade köpt biljetter till ett speciell spelning som min make längtat efter ett tag. Fotograferingen är väl det som fungerat bäst i sådana här traumalägen. Så foton finns och kommer.
Ta hand om varandra! Glöm aldrig att berätta hur mycket någon betyder för dig. ♥
