TJURRUSET 2015

Hej TISDAG redan?

Helgen gick i rasande fart men har man roligt så brukar det gå fort! Startade helgen redan i fredags då jag fyllde år och blev gratulerad av nära och kära får visa i ett senare inlägg.

Denna helg var ju viktigare saker på G!

Tjurruset & Kalvruset! Det blev den tredje upplagan för mig, den första för ena svärsonen och vår äldsta son och debut för minstingen i och med Kalvruset!

Jag brukar ju snacka om att jag är “lopphög”. Våra söner var inte hundra taggade när vi klev upp 0500 på morgnen och begav oss mot Djurgården, Stockholm. Kan vara nervositet eller helt enkelt loppovana :)

Vi kom i god tid och kikade runt runt Stora skuggan och kikade på ett av träsken på avstånd.
 

[klicka på de små bilderna så blir de större]
Vi käkade lite pastasallad och I som skulle starta 10:10 i Kalvruset åt banan och Snickers. När det närmade sig start så gick vi till den gemensamma starten och då växte hans horn fram. SUPERTAGGAD är bara förnamnet! Så kul att se det jag såg att han taggade på… Pirrade gott i min egna löparsjäl och jag längtade efter mitt egna lopp.

PANG! Startskottet går och skaran av kalvar ger sig iväg i stratgrupp 2.

Vi väntar vid ett uppbyggt hinder och se där, nu kommer han, jag  har börjat att ta av mig överdragskläder eftersom jag tänkte värma lite innan och klockan tickar snabbt och jag har tio minuter kvar till start men vill absolut se I i sitt första lopp och hur han ser ut. Skön känsla när han kommer kutandes och ser pigg ut, bara träsket kvar att plumsa igenom. Ser inte målgången eftersom jag småspringer och hoppar igång min kropp. Ärligt talat så skippade jag Friskis & Svettis uppvärmning IGEN! Haha! Är inte direkt fan över att göra dessa rörelser och absolut inte squatspumpa när man ska ösa på i tjurruset… Förstod att rumpan skulle få sitt i denna backiga terräng ändå :P

I efter målgång och sin loppdebut!

Hela familjen som sprang Tjurruset!

PANG! Och så är vi tjejer iväg i startgrupp 2. Känns bra men jag behöver några kilometer innan jag kommer in i loppet. Det är fint och backigt med mycket härlig höstskog. Börjar längta efter lite vatten och lera. Vid vändningen ner mot mål ca 4 km får vi springa i stenstrandkanten, Sedan äntligen ut i vattnet och vada. Skönt med ett avbrott för direkt efter kommer en bergvägg och senare ännu en vägg där man måste ta hjälp av ett rep.

Det går fint och snart vid 5 km är vi tillbaka till amfiteatern/stora skuggan (där “the run”  har start/målgång).
Och avverkar snabbt en liten hinderbana.
Sedan följde tre backklättringar och två branta nedförslöpningar (hasandes ned på bakdelen den första biten innan man kunde springa utförs).

Ner på gröngräset och vidare ner mot startplatsen och det uppbyggda hindret. 6 km passeras och en lätt neförsbacke vidare över hindret där familjen och vänner står och hejar! Så kul att höra hejarop! Det har varit lite dåligt med det de senaste 6 km. (Trist att se unga funktionärer sitta ned med ansiktet i sina mobiler istället för att stå upp, high five och mana på oss löpare! OK, inte alla beteende sig så utan vissa hejade och var trevliga… Men kanske något att ta med sig att engagera.)

Efter 6 km är det uppskattat att men får glada hejjarop från familia & vänner <3




Nåväl, från hindret rakt ut i träsk nummer 1. Hörde röster att de sa att det skulle vara såååå långt… Men jag fokuserade mig på att trippa på och om möjlig hitta tuvor, grenar och vass att sätta fötterna på. Mestadels gick vi på en lång rad och sakta där det var trångt om plats.

Ut ur träsket och in i vassen, ja det var ett par omgångar vatten, krondike, vass, vatten, blålera…. och allt uppblandat med de där härliga backarna som samlade mjölksyra i benen. När jag gick uppför skidbacken sprutade det mjölksyra ur öronen på mig. Benen har aldrig varit så stumma men så fort jag nådde toppen började jag springa och det släppte direkt. Skönt! 2 km kvar och det känns långt. Kommer knappt ihåg nu vart vi sprungit och hur det såg ut men någonstans där var jag helt ensam ute i skogen, en härlig känsla med hösten som visade sig från sin bästa sida med 16 grader, sol och löven som låg på stigen jag sprang.

Plötsligt har jag fått en tjej i rygg (betydligt yngre) och när det var 1 km kvar klappade jag mig i ansiktet och sa

-NU KÖR VI!!!

-Jaaaa nu kör vi hörde jag bakom mig och tjejen tassar om mig och får springa före en stund och utbrister – Hur lång är en kilometer??? Vi kommer fram till sista leran en grop och en liten backe och jag tar tre steg (typ) så är jag förbi tjejen och över. Jag hör hur hon skriker -Bra jobbat! Starkt!! Sen är det bara att springa det sista, känner mig fortfarande stark och nu är det bara målgång som gäller! Ut en sväng i vatten och vass igen men sen står det inte på förräns det är upplopp några stockar och MÅLGÅNG! :)

I sträcker ut sin hand för att “high fiva” men jag är i sådan målgångsglädje att jag inte ser den…
Yay! Den är riktigt snygg årets! :)

Efter min målgång snabbt ombyte till torra kläder och iväg för att se killarnas målgång. Hittade tillbaka till dikten som jag tog i tre kliv och väntade med spänning på vem som skulle komma först…
Och det var J som älgade först. Obetalbart att se hans ansikte helt inne i zonen och bara fokuserad på att fortsätta framåt. Så stark!

Sedan kom maken, man blir rätt skitigt alltså ;)

Grymma J som klarade första milsloppet, inte det lättaste av alla. 
Maken i mål! Härligt med att SPA:a :)

Yngsta dotra och även moster till denna lilla goding var med och hejade fram inte bara oss utan sin sambo och pojkvän som också debuterade i ett milslopp.

 

Ännu ett skitigt och krävande lopp och det var backarna denna gång som var jobbigast! Träsken och vatten upplever jag inte lika jobbigt. Bäst och känslan jag tar med mig är den snabba utförslöpningen då jag susade om många av mina löpande medsystrar. Älskar ju trail och alla stenar och stockar så, ännu ett perfekt lopp för mig m a o!