30 KILOMETER

ÄNTLIGEN!

Den magiska tremilen är nu genomförd! Efter ett par veckor i sommarvärme som faktiskt har varit katastrofalt för oss löpare (som inte pallar att springa i Saharaökenvärme), så fick jag till den i torsdags! Jag har haft denna plan och längtan att köra tre mil rätt snart i början av augusti för at testa hur mycket kroppen orkar och håller.

Men som sagt, värmen har gjort alla långdistanspass till lite utav en plåga (ja du läser rätt). Jag brukar vara jublande euforisk efter en avklarad långpanna men med de senaste veckornas värme….

Phu!

I alla fall, dagen började med regn och åska, det blev helt plötsligt “normal sommartemperatur/väder” och jag som vanligt sugen på ett långdistanspass. Planen var att sticka ut på min favoritrunda om 15 km som går i blandad terräng, asfalt, grusväg, skogsstig osv.
Jag känner rätt snart att löpningen är betydligt lättare idag än de heta sommardagarna. Jag travar på i mitt vanliga lunketuss, maratempo om 6:30. Pannbenet frågar mig om jag inte är det minsta lilla sugna på att klippa trean eftersom det känns så bra….

Efter 13 km bestämmer jag mig för att ta den vanliga milsrundan som går runt hela vår lilla stad också, messar maken (som inte är med) att han ska fylla sina vattenflaskor och ställa fram ifall om jag tar vår lilla femma efter milen…

Sagt och gjort jag lunkar på och solen börjar åter titta fram och värma, efter ca 23 km når jag sjötorget är vattnet slut och jag tankar mina flaskor fulla och häller över huvudet. Bestämmer mig för att köra femman direkt och inte hem utan vänder tidigare och kör vår lilla “bebisrunda” som var den jag nästan kräktes av när jag startade med löpning januari 2012.

Nöjd som den att jag fixade detta och att kroppen känns helt OK idag!

Efter 25 km passet förra veckan fick jag lite ont i tårna, funkar helt OK att köra med Micropore.