Bestigning av Kebnekaise, sydtoppen

Så kom äntligen dagen D. Närmare bestämt 29 juli och vår 30-åriga tillsammans dag!

Vi vaknade runt 05:00 för att ta oss ner till fjällstationens självhushållnings-kök för att värma vatten till vår medhavda frystorkade gröt.
En fantastisk vacker morgon med klarblå himmel och de bästa förutsättningarna för ett försök till toppbestigning.

Tältet var för litet och såldes direkt vi kom hem från äventyret. Köpa ett större som man kan sitta rakt upp i!

Frukost 05:30

Vi hade köpt med oss Blå bands “Oat Porridge Banana Chocolate”, vi hade inte provätit denna och det blev en miss för den var jätteäckligt! Så söt och slibbig. Åt lite och testade kaffet som var lika osmakligt. Tur att vi hade packat mat och snacks till de kommande timmarna på berget.

Man ser inte helt nöjd ut med gröten, men väldigt f o k u s e r a d på det som komma skall.

06:33

Vi har vandrat en kilometer längst Kebnekaises fot och har ett par till innan vi börjar själva bestigningen av berget. Vädret är helt magiskt fantastiskt! Galet taggade och kolla in himmelen! Blå blå blå. Lets go!

Vi valde att ta den Västra leden som får bestigas på egen hand. Den Östra leden måste ledsagas av guide och är svårare men en kortare/snabbare led.

Första etappen, de första 5 km upp till ”passet” mellan Tuolpagorni och Vierramvare. Första kilometrarna är lättvandrade sedan blir det genast lite svårare och redan här nere börjar vandrare ta paus. Vilket vi också naturligtvis gör. Spar på krafterna inför vad komma skall.

Västra leden

Västra leden utgår från Kebnekaise Fjällstation. Fjällstigen delar sig på några ställen. Följ med på karta, rösning och vägvisning så du inte hamnar fel.

Efter cirka 1,5 kilometer kommer du fram till Jökelbäcken. Känner du dig osäker att vada finns det en bro 300 meter längre ner.

Efter 3 kilometer viker stigen av in i Kitteldalen. Där ökar stigningen och stigen blir mer stenig i drygt 1 kilometer tills du kommer in i dalen och fram till bron över Kittelbäcken. Här finns några begränsade möjligheter att hitta en acceptabel tältplats.

Härifrån går stigen vidare upp mot Vierranvárri 1700 m.ö.h. Terrängen övergår nu till högalpin blockmark och snöfält. Följ noga den markerade leden både upp och ner. En stentrappa byggd av sherpas från Nepal finns längs en del av stigningen.

På toppen av Vierranvárri finns en mängd topprösen som besökare har byggt. Här bör du överväga om du ska fortsätta eller vända. Från toppen går leden ner cirka 200 höjdmeter till Kaffedalen.

Från Kaffedalen börjar en stigning på 500 höjdmeter förbi gamla toppstugan upp till den nya säkerhetsstugan, markerad med fångstarmar av stålrör. Från säkerhetsstugan är det cirka 100 höjdmeter till toppen. Koordinater säkerhetsstuga: SWEREF99 TM N 7535757 E 647470 H 2042.

Leden slutar vid ett toppröse strax under toppdrivan. Vill du upp på drivan får du klara dig på egen hand. Det är en liten, ibland snötäckt glaciär med stup brant ner flera hundra meter åt båda sidor.

Därefter återstår 9 kilometer krävande vandring tillbaka.

I foldern “Att bestiga Kebnekaise” nedan finns ytterligare information om bland annat fjällsäkerhet och utrustning inför en bestigning av Sveriges högsta berg. Att bestiga Kebnekaise är en upplevelse, ett äventyr och en utmaning. Men det är också krävande och olyckor sker varje år.

Längd: 9 kilometer (enkel väg), drygt 18 kilometer totalt.

Tid: 10-14 timmar (fram och tillbaka)

Stigning: 1800 höjdmeter

Ledmarkering: Rödmålade stenar och stenrösen. Markeringen kan vara bristfällig på grund av stenras, dålig sikt eller stort snödjup. källa: Naturkartan

07:00

Dags att gå över Jökelbäcken.

07:30

Dags att fylla på energi. Denna var dock inte så god. Så halva tuggade jag i mig som en duktig flicka men resten åkte tillbaka i min magväska.

08:30 Kittelbäcken Höjdmeter: 1100

Efter 5 km kommer man fram till Kittelbäcken.
Här är även sista chansen att fylla på med vatten.

Tolpagorni

Tolpagorni är en mycket iögonfallande topp när man kommer in i dalgången Ladtjovagge. Belägen mellan Singitjåkka och Kebnetjåkka bildar Tolpagorni en tydlig silhuett mot himlen med Vierramvare i bakgrunden.

Tolpagorni är 1672 meter högt och högst upp finns en fördjupning i berget, strax under toppen. Fördjupning är rund som kittel och liknar en vulkankrater; berget har dock inget vulkaniskt ursprung utan dalen har troligtvis bildats av en nischglaciär. Under våren samlas smältvatten i en sjö på bottnen som rinner över kanten på kitteln till dalen nedanför.

Öster om berget rinner Kittelbäcken ner för att förenas med Láddjujohka.

Sherpastrapporna

Fyra sherpas från Nepal byggde stentrappor längs de svåraste partier på den Västra leden upp på Kebnekaise.

Vierramvare

Vierramvare är ett fjäll vars höjd är 1711 meter över havet, beläget väster om Kebnekaise i norra Lappland i Sverige. Vierramvares sluttningar är relativt branta och består till största del av lösliggande stenblock. I öster störtar berget plötsligt ned i Kitteldalen och i väst-sydväst ned i Singivagge. I norr sluttar det ned i Kaffedalen och i söder ned i den mindre dalen mellan Vierramvare och Tolpagorni.

På andra sidan, Kebnekaises sydtopp. Bara ett par timmar kvar nu. Vi ska “bara” ner i Kaffedalen först och påbörja ännu en uppstigning.

På toppen av Vierramvare. Vi ska till andra sidan! Så taggade.

Kaffedalen

Kaffedalen kallas den dal som ligger mellan Vierramvare och Kebnekaise. Namnet kommer av en paus under expeditionen ledd av G. Durling 1895, den tredje gången Kebnekaise bestegs.

På väg ner i Kaffedalen.

Efter att vandrat ner i Kaffedalen är det dags att påbörja en vandring uppåt igen, vandringen funkar bra för oss. Korta micropausar för att hämta andan.

Någonstans efter denna rofyllda fotografi, föll jag och skadade min handled.

Någonstans innan den gamla toppstugan, oklart hur långt det var kvar till sydtoppen då det tar tid att vandra och försiktigt kliva på och över alla dessa stenar.
Men i min iver och lycka att vara på väg att bestiga toppen lyfter jag blicken för att speja efter den efterlängtade snöbeklädda sydtoppen, och utan att stanna. Viktigt att tänka på. Ska man titta runt på omgivningen, STANNA! Det är ingen banad väg utan som sagt det är bara sten, sten och sten.

Hur som haver i all min lycka lyfter jag högra foten inte tillräckligt högt och börjar att röra den framåt samtidigt som jag träffar en sten eller en klack som står upp och jag faller handlöst ner mot alla stenar.

PANG! Jag hinner tänka att nu jävlar är det kanske kört. Känner en smärta från vänstra handleden som klämts mellan en sten och min vandringsstav. Stannar där en stund känner efter, grinar illa för det smärtar. Stackars maken sliter upp mig i ryggsäcken och frågar hur det gick.

Sliter av mig min klocka för att kolla handleden men inga benpipor sticker ut. Samtidigt ser jag en tjej som i full fart springer mot mig, tar en snabb titt och frågar om vi har en linda. Javisst har vi packat det, jag påminde till och med maken på morgonen.

Jag är frustrerad och bara säger åt henne att LINDA HÅRT! Jag ska upp på Kebne! Sagt och gjort, kvinnan visar sig vara sjuksyster och lindar hårt. Förmanar mig att inte använda handen och bara gå med en stav resterande bit. Jag testar att hålla staven men stoppar in den högt upp mot ryggsäckens axelband. Jag är hög på endorfiner och marscherar rask över stenarna den sista biten. En riktig urkraft som bara tar över.

Jo, jag är rätt envis också och skulle aldrig ha avbrutit detta toppförsök.

Självklart kastade jag barnsligt nog en snöboll på maken! Och gömmer min skadade hand bakom ryggen.

Nära toppen nu!

Upp mot toppen!

Det var ett molntäcke som låg tätt när vi kom fram mot sista etappen upp mot toppen. Vi stannade till innan vi skulle trava upp den sista biten på glaciären men hopp om den blå himlen skulle kika fram.

Sista biten mot toppen uppför var moddig men det gick bra att ta sig upp. Uppe på toppen fanns ett gäng som precis vandrat östra leden med sin guide. Vi hade god tid på oss och inte som vi läst om att det var köer och man fick skynda sig att ta ett foto för att göra plats för andra vandrare.

Vi stannade över 10 minuter på toppen fotograferade och fotograferades av en utländsk klättrare. Njöt av utsikten som var fantastisk!

Sista biten upp.

Helt fantastiskt att vara själva på toppen så länge! Men det blev en magisk stund för vår 30-års dag. Jag överraskade maken med ett smycke, lite som han gjorde när vi var i Castelmola läs HÄR!

Nya toppstugan.

Stugan är belägen på platån strax nedanför Kebnekaises sydtopp på 2 040 meters höjd och är Sveriges högst belägna byggnad. Den består av ett stort nödrum (4,5 x 9 meter) med fasta sittbänkar och rymmer upp till 21 personer.

Säkerhetsstugan har formen av en pentagon. Tak och väggar lutar snett utåt och hindrar på så sätt snön från att dreva igen. Tack vare sin form håller stugan värmen bra och nödrummet värms snabbt upp av kroppsvärme och spritkök. Vid rummets kortsida finns ett iordningställt utrymme för användning av spritkök. Rummet är inte utrustat för övernattning. Stugan saknar kamin och dass. Det finns inte heller någon sophantering, så allt skräp ska tas med från stugan.

Svenska Turistföreningen äger och förvaltar säkerhetsstugan. Källa: Naturkartan

Lunch på Kebnekaise

Efter vår toppbestigning var vi så värda lunch! Jag åt en fantastisk god Pasta Carbonara, den har väl aldrig smakat så gott! Allt annat vi försökt äta under vandringen (från morgongröten till fruktbars smakade blä) men detta var så ljuvligt god! Maken tog sin älskade Pasta Bolognese.

Efter energipåfyllning var det dags att vandra samma väg tillbaka. Fortfarande vid gott mod och höga på toppbestigningen.
Vi mötte korparna igen, dessa hade jag skojat bort men det visade sig vara straffbart….
Som tur så har korpar två olika betydelser, jag fick nog uppleva di båda.

Dessa röda markeringar finns på stolpar eller målade direkt på stenarna på marken. Väldigt viktiga eftersom de stakar ut leden. Vädret på Kebnekaise kan förändras snabbt.
Med en stav lik Gandalf grå tog jag mog ned. Ner i kaffedalen och uppför mot Virrevarre.
Denna klättring var nog den mest utmanande. Brant och stenigt. Men det var nog för att jag bara hade en hand också.
Blev inte så många foton på väg ner för nu ville vi bara till vårt basläger! Vi hade faktiskt en 30-årig tillsammans dag att fira.

Efter ca 11 timmars vandring var vi nere vid baslägret igen. 6 timmar upp och 4:45 timmar ner. Vi var så nöjda så nöjda. 20414 steg enligt min appleWatch denna dag. Egentligen inte så imponerande stegmässigt eftersom det är helt normal på äventyr. Minns Palermo när vi drog omkring med våra söner. Läs HÄR!